I love Norrland (1)
Helena Wikström, Västerbotten, Åsa Bergdahl, Ångermanland, Lena Ylipää, Lappland.
Kramfors Konsthall, t.o.m. 28 nov.

Varför finns inte Sörland när Norrland finns? Norrland är inget landskap men uppfattas så av många sörlänningar som ofta blandar ihop Norrbotten med Norrland. Sverigebilden av Norrland, som diffus och lite avtappad landsända, gles i både bygd och huvuden kanhända, har kanske också blivit en svårsmält självbild som vi som bor här får dras med. Den offentliga bilden eller myten om Norrland som den framställs i riksmedia, om det sedan gäller arbetslöshet eller populärkultur, bygger på tanken om Norrland som inavel, surmulenhet och vildmarksromantik. Den klichén älskas och omhuldas i den södra delen av landet så till den grad att den blivit nära nog den officiella bilden av vår landsända, något som också vi här uppe har svårt att argumentera emot. Möjligen kan det förklaras med vår särpräglade fallenhet för galghumor.

Ljusskylt Kramfors kommunhus

För visst finns ett annat Norrland? Tre konstnärer från varsin region i norra Sverige har ställt samman en närmast kärleksförklarande installation i Kramfors konsthall, där man med både värme och humor vill ge en annan bild. Norrland är en del av världen, och borde vid det här laget ha fått en alldeles särskild omvärdering och nyorientering i det globala perspektivet. Helena Wikström har tagit fasta på det ökande europeiska intresset för det fridfulla livet här uppe. I ett fotoalbum visar hon tyska hemsidor där norrländska hus med mysiga interiörer är till salu, och på en stor inbjudande soffa har hon broderat klassiska västerbottniska vildmarksmotiv med den betecknande titeln ”Avskilt läge”. Vem vill inte krypa upp i den soffan?

© BUS 2006 Helena Wikström "Avskilt läge" Yllebroderier, soffa

Den norrländska järnvägen eller stambanan som är en historisk blodåder genom inlandet får ett personligt och kärleksfullt vittne genom Åsa Bergdahls filmade möte med en resenär vid Långsele station. För att lyfta fram det särpräglade i hemtrakterna i Ådalen har hon också byggt en skärmvägg med fotografier av loppisskyltar, föreningsinformationer och lokala matrecept. Allt under en tickande väggklocka med fågelmotiv för att kanske understryka att det här rör sig om ett helt annat och mera naturcykliskt tidsperspektiv.

© BUS 2006 Åsa Bergdahl "Inte hinner vi gå på restaurang!" Skärmvägg, detalj

Men sedan har vi Norrbotten och Lappland som det väldiga taket över Norrland. Tysta, ensamma män under det skymningsblå himlavalvet. I möbelinstallationen ”Singelkultur” har dock Lena Ylipää bäddat in hela den världsbilden i en tjock och varm Helly Hansen-tröja som att det under ytan faktiskt vibrerar en osannolik hemkänsla, värme och patetik i sin bästa mening. Fåtöljen, bordet och kaffekannan, framför väggen med hötorgsmotivet av Lappland och med älghuvudet längst upp som en metafysisk trofé och allestädes vaktsymbol. Det är bara att krypa in under den romantiska fällen och glömma all norrländsk förtret, eller är det istället en öppning för det verkliga, sinnliga och det som faktiskt handlar om ens identitet i världen?

© BUS 2006 Lena Ylipää "Singelkultur I, Norrbottnisk yta"
möblemang, fiberpäls

”I love Norrland” är en ovanligt rolig och poetiskt vägvisare mot en ny och mera positiv orientering i den norrländska självbilden. Naturligtvis kan man hitta bitar av bitsk ironi och distans, men utställningen andas den sortens dubbeltydiga lekfullhet och ömsinthet som får en att fundera över om inte begreppet ”Norrland” är något mera än bara det utslitna namnet. I några knappar att fästa på rockuppslag har Åsa Bergdahl och Helena Wikström dragit igång lite subreklam för Norrland, som ”Om den kvinnliga flykten från hålorna” av Bergdahl. Det kanske lurar underbara sensationer bakom nästa skogsbryn. I love it - även om snöblasket slaskar utanför konsthallen.

Text och foto: Jan K Persson
06-11-06